Det är liksom inte kul

Ibland (varje dag) är min son ett trotsmonster som får andra trotsmonster att framstå som medvetslösa hamstrar insvepta i bomull längst bak i garderoben. Ibland bråkar han om helt vansinniga saker som man bara inte KAN bråka om, men han gör det ändå. Jag övar på mitt tålamod, men ibland blir jag förbannad och ryter åt honom eller slänger upp honom på hans rum. T ex när han slåss eller kastar saker. Wtf, det är inte OK att skada andra, även om man fyller tre år imorgon!
Iaf. Alldeles nyss läste jag den här artikeln om lille Theo. Och plötsligt känns allting så menlöst. Hur fan ska jag kunna bli arg på Skvirm nu när det finns en annan spirr som aldrig kommer att få fylla tre? Jag ska slå in paket ikväll och just nu rullar Dagg köttbullar eftersom Skvirm har valt det som födelsedagsmiddag imorgon. Theos mamma kommer aldrig att få rulla några köttbullar och svära över att hon råkade fråga sin son ifall han vill ha köttbullar på sin födelsedag. Lilla, lilla Theo.

Min vackra Usbus. Min allra bästa vän.